Släktträff

Igår slängde jag in hunden och en känguru i bilen för att åka på Hnokkis släktträff. Det var tur att jag hade GPSen annars hade vi inte hittat fram för jag missade en sväng och fick ta en extra tur på landet. Men det var helt okej, mat och dryck i bilen, ingen stress och fin utsikt så det gjorde inte så mycket. Det var riktigt roligt, bilderna tog jag tidigt under eftermiddagen så det ser ut att vara färre Schippisar än det var. Jag skulle gissa på omkring 30st schipperker om inte fler, det var fler hundar än människor. 

Jag har hört att det finns tre uppfödare i Schweiz, kvinnan som står i mitten med långt hår är uppfödare i St Gallen. Hon hade ungefär fem hundar med sig. 

Det kan vara svårt att se men barnen står i ring runt en lycklig Schipperke. Tror alla schippisar gillar uppmärksamhet och att stå i centrum. Vår gör det iaf. En och annan hund som inte är Schipperker dök också upp. 

En suddig blid på Hnokkis pappa. 

Hade en perfekt bild men så hände något längre bort som man var tvungen att skälla åt. 

Han morrade nästan konstant och ingen aning om att han är Hnokkis pappa. Jag försökte förklara med min bästa Darth Vader improvisation, "Hnokki, he is your father" "Kanje, he is your son." Men de lyssnade inte alls på det örat. Så nu finns det en hund som Hnokki är rädd för och det är hans pappa. 

Här är en bra bild på pappan som är väldigt lik sin son, fast pappan är större, bredare om axlarna. Kraftigare nos och lite bredare öron. Hnokki skymtas bakom i sin svarta och vita sele. Jag tror att Hnokkis mamma sitter i den röda vagnen och håller koll på småvalparna. 

Hnokkis småsyskon. 

Han vågade gå fram och hälsa på sina syskon. 

Svårt att tänka sig att Hnokki varit så liten, men det har han. 

Alla schippisar på bilden är vuxna och jag blev överraskad av att det finns olika storlek på dem. Hunden i mitten är liten och man kan se att hon är mindre än hunden till höger. 

Det här är två bröder som fann varandra. Chip är 1.5år äldre än Hnokki, tyvärr fick jag ingen bättre bild för de är väldigt lika både till sättet och utseendet. Här slutade jag fota och ägnade mig åt festen. Kängurun slängdes på grillen och blev väldigt god, en vovve gick runt och dammsög upp alla smulor från marken, japp det var vår vovve som gjorde det. Pratade ganska mycket tyska, fick beröm från Beni och Monika som är Hnokkis uppfödare som tyckte jag gjort stora framsteg i tyska. De hälsade så mycket till maken. Det fanns en stationsbana men inga bilder därifrån tyvärr, svårt att fota när man är själv. Hnokki fick åka skottkärra, gå slalom, gå genom en tunnel, åka flygande matta, det vill säga sitta på en potatissäck och bli dragen en bit. Han klarade det mycket bättre än andra. 

Nästa år hoppas jag att maken följer med och sätter sig på huk mitt i en Schipperkeflock.